I närheten av där jag växte upp fanns det ett gammalt tomt spökhus som alla skvallrade om. Det var ett stort, förfallet hus som låg en bit in i skogen, och ingen visste vem som ägde det. Det hade stått tomt i många år. Men det var känt för att vara spöklikt och fyllt med skrämmande historier. Kom och tänka på det här huset igen när vi tömde ett förråd Södertälje och hittade en kartong med gamla foton från när jag växte upp.
Så när jag var ung pojk, var det en liten tradition för mig och mina vänner att smyga in där på nätterna och läsa spökhistorier för varann. Vi tog med oss ficklampor och var redo för vad som helst. Vi brukade träffas uppe vid vägen och sedan gå tillsammans till huset. När vi kom in i huset, kändes det som att kliva in i ett annat universum. Det var mörkt och det luktade unket och gammalt. Vi kunde höra obehagliga ljud från golven och väggarna. Men det var spännande på ett konstigt sätt så vi kunde inte sluta gå dit. Vi delade våra spökhistorier och skrattade åt varandras rädslor.
Men det var inte bara spökhistorier som vi delade där inne. Vi pratade också om våra drömmar och våra mål i livet. Det var en speciell tid för oss, och jag är tacksam för minnena från dessa nätter. Flera av oss har kontakt än idag och ibland kommer spökhuset upp på tal. Tyvärr blir det inga fler besök dit då det numer är rivet.
Även om det bara var ett gammalt hus, så var det också en plats där vi kunde vara oss själva och dela våra innersta tankar. Och även om huset är borta nu, så kommer minnena från dessa nätter alltid att vara kvar i våra minnen.
